Oro...

Det finns många saker med att vänta barn som är superhärligt.
Jag har ju haft bra graviditeter, både med Ebbe och hitintills har ju även denna graviditet varit bra.
Jag älskar att se min mage växa och tänka på den lille killen där inne som snart är här ho oss och jag längtar efter att ha han i min famn.
Jag älskar närheten man känner med barnet redan i magen, och den där moderskärleken som alla pratar om, den har jag kännt ganska tidigt till barnet i magen både när jag väntade Ebbe och nu med lillebror.

Men den där oron som gnaver emellanåt i huvudet, den är tuff tycker jag.
Denna gången har jag absolut varit mer orolig än när jag väntade Ebbe. Tror att jag tänkte att eftersom vi redan haft ett missfall innan Ebbe och haft vårt tuffa så skulle det gå väl denna gången. Och det gjorde det ju också. Ebbe kom ut frisk och kry =)
Denna gången däremot har en massa hjärnspöken kretsat i tankarna.
Kan det verkligen gå väl en gång till? Vi har ju en frisk och pigg kille, kan vi ha sådan tur igen?

Igår fick jag reda på att jag har underproduktion i min sköldkörtel och har väldigt dåliga värden.
Fick ju samma problem sist när jag var gravid, men då upptäcktes detta av en ren slump när jag var upp på förlossningen i slutet av min graviditet på grund av en blödning och läkaren tyckte jag såg svullen ut om halsen.
Då visade sig att jag hade låga värden och så kallad struma. Jag hade inte kännt några symptom och hade ingen aning om att jag hade detta. De vanligaste symptomen är ju trötthet och viktuppgång, hur ska man kunna märka det när man är gravid liksom?!
Jaja, eftersom jag var så långt gången tyckte de inte att det var lönt att medicinera mig och några veckor senare föddes vår lille prins, frisk och kry.

Denna gången när jag blev gravid tog jag upp direkt med min barnmorska att jag hade haft struma under min tidigare graviditet, men att det försvunnit efter att jag fått Ebbe.
Hon sa att vi skulle hålla koll på det med blodprov vid ett par tillfällen under graviditetetn denna gången.
Så jag ringde vårdcentralen i tisdags och fick komma och ta blodprov i onsdags. Det är säkert inga problem sa barnmorskan, du har ju inte kännt några symptom. Fortfarande tänker jag, hur ska jag kunna märka dessa symptom som de flesta gravida känner. Trötthet och viktuppgång?
I torsdags ringde sedan läkaren från VC och berättade att jag hade dåliga värden och låg produktion i min sköldkörtel, alltså struma.
Hon skickade en remiss omedelbart till lasarettet och helt plötsligt kändes det som mitt läge var akut.
Det ända jag kunde tänka på var barnet.
Läste en del om det sist och läste ju naturligtvis lite igår efter det att läkaren hade ringt också, och det gjorde mig inte direkt mindre orolig kan jag säga.
Ringde och pratade med min barnmorska som ville prata med deras läkare för att få lite mer information innan hon svarade mig på mina frågor.
Jag struntar ju i mig själv, jag mår ju inte dåligt av det. Jag menar jag gick en hel graviditet med Ebbe utan att veta om det, och har ju inte direkt lidit av det denna gången heller. Inte hitintills iallafall.
Jag vill ju bara inte riskera något för barnet.
Min barnmorska Johanna, ringde upp idag efter att ha pratat med sin läkare, och försäkrade mig om att jag inte behövde vara orolig.
Efter första trimestern är barnet helt självförsörjande på hormoner och påverkas inte av mina hormoner eller sköldkörtel.
Skönt! javisst, men jag vet ju inte hur länge jag har haft detta! Tänk om jag har haft låga värden redan i första trimestern?
Dock såg ju ultraljudet bra ut och barnet hade utvecklats som det ska, så jag får väl försöka tänka på det.
Men ändå orora det mig, kan inte hjälpa det.

Jag älskar det lilla knytet där inne redan och vill bara att allt ska vara väl.

                                                                 Kram Kram