Blir så jäkla arg.....

Nu ryter jag ifrån!!!

Igår läste jag en artikel på FB som en utav mina vänner ”gillat” och jag kunde inte låta bli att bli arg.

Jag är så jäkla trött på alla som har åsikter om barn och förskola.
Förskolan finns ,så vitt jag vet, till för att barn ska ha någonstans att vara, när föräldrarna är på jobbet.
Och de flesta ”vanliga” människorna måste ju jobba. Sen hur man väljer att jobba, det har ju faktiskt ingen annan med att göra.
Blir man en bättre mamma och pappa om man jobbar 50% eller hur mycket/hur lite ska man jobba för att vara den ultimata föräldern?
Många har så mycket åsikter, men de flesta vet kanske inte bakgrunden till varför någon väljer att jobba heltid.
Kanske är det så att man rent ekonomiskt måste jobba för att kunna betala sina räkningar, kanske är det så att man faktiskt VILL jobba heltid, kanske kräver ens arbete att man arbetar heltid.
Jag är övertygad om att alla föräldrar älskar sina barn och gör allt för att de ska ha det bra.
Därför blir jag så jäkla arg när folk uttalar sig och har åsikter om saker som faktiskt kan göra andra illa.
Jag har många runt omkring mig som mår riktigt dåligt av alla krav på hur den bästa föräldern ska vara, och jag själv påverkas naturligtvis också av omvärldens krav.
Jag älskar mina barn mer än livet själv, och spenderar ungefär 24 timmar om dygnet på att försöka göra deras liv så bra som möjligt. Jag känner mig alltid otillräcklig, har alltid dåligt samvete och tänker ständigt på dem.
När vi valde att skola in Ebbe på en förskola när han var 13 månader fick jag väldigt starka åsikter runt omkring om varför vi gjorde det. Hur kunde vi ens tänka tanken att utsätta vårt lilla barn för detta?
Jo vi hade två val. Antingen kunde jag tacka nej till tjänsten som jag blivit erbjuden på mitt jobb(min tidigare tjänst försvann under min föräldraledighet) och stanna hemma med Ebbe ett tag till, och sedan gå ut i arbetslöshet
eller så kunde jag tacka ja till tjänsten och börja jobba. Jag valde att börja jobba och fick sååå många kommentarer om detta. Och att jag dessutom valde att arbeta heltid gjorde ju klart inte saken bättre.
Jag hade några år tidigare sadlat om från yrket som florist och arbetade nu inom en helt annan bransch vilket gjorde att jag sjönk ganska drastiskt i lön. Vi hade helt enkelt inte råd med just då att jag arbetade mindre.
Så, nu var det sagt. Gör det oss till sämre föräldrar? Knappast va?
I artikeln som jag läste var det en pedagog som uttalade sig om att” bara för att barnet slutar gråta efter en stund när föräldern gått, betyder det inte att barnet känner sig tryggt”
Vad vill den här pedagogen att vi föräldrar ska göra med den informationen? VI MÅSTE JU GÅ TILL VÅRT JOBB! Vi försöker på alla sätt och vis under inskolningen att få barnet tryggt tillsammans med personalen.
Hur dåligt jag själv än har mått under inskolningarna med våra barn så har jag ALDRIG visat det för dem. Jag har stålsatt mig. Mina barn tittar ju på mig,söker trygghet i min blick. Är jag trygg är dom trygga. Jag fick t.o.m höra att jag verkade så lugn som förälder.
Oj oj oj, vad skenet kan bedra. Jag var allt annat än lugn kan jag säga!
I artikeln pratas det också om fyra dagars inskolning, vilken förskola har FYRA dagars inskolning? Verkar ganska extremt tycker jag. Naturligtvis kan inte barnet lära känna den nya miljön på bara några dagar. Det gör de ju inte på två veckor heller.
För vissa barn tar det kanske 1 vecka för andra 1 månad. Man kan ju inte dra alla över en kant, och man kan faktiskt inte anta att alla barn känner sig stressade och mår dåligt i en förskolemiljö.
Det viktigaste är, och det är kanske det jag vill ha sagt med det här inlägget, att alla måste få välja själva. I en drömvärld hade kanske de flesta föräldrarna gjort annorlunda, tagit andra beslut, men alla gör vi så gott vi kan.

Vi älskar våra barn upp till månen och tillbaka, och det där dåliga samvetet, det får man liksom på köpet när man skaffar barn!  

 

 

 

Tillbaka till vardagen....

Tillbaka till vardagen igen!

 

Nu är det dags att återgå till det verkliga livet, efter nästan 1,5 år hemma i vår alldeles egna lilla bubbla.
Jag är tillbaka på jobbet, på ny avdelning, då våra arbetsuppgifter på reklamationsavdelningen blivit flyttade till Polen.
Nu sitter jag som administratör på Danmarksavdelningen. Det är väldigt mycket nytt eftersom det inte är något som jag sysslat med tidigare, men det ska nog bli bra.
Jätte trevlig avdelning, och så har jag ju fortfarande kvar mina söta kollegor från reklamationsavdelningen i huset.
I måndags när jag var på väg till jobbet kändes det verkligen fruktansvärt. Helt plötsligt sprack det hål på den lilla bubbla jag levt i tillsammans med mina små killar så länge
och seperationsångesten var hemsk. Efter en timme på jobbet ville jag bara gråta och åka hem till killarna igen.
På kvällen ville jag knappt släppa dom, och när dom sussade gott i sina sängar så däckade jag på soffan. Hihi, hjärnan hade ju gått på högvarv hela dan.

Nicklas och killarna är på förskolan om dagarna, och Edvin håller på att skolas in.
Ebbe är överlycklig att vara tillbaka och träffa sina kompisar igen, och Edvin verkar tycka att det är väldigt spännande med alla barn och nya leksaker.
Imorgon blir dock första dagen för honom att bli lämnad ensam en stund där, och jag är inte säker på att det kommer gå jättebra.
Men jag hoppas och tror att han kommer vänja sig och tycka det är skoj att vara där. Och så har han ju storebror några rum bort, om saknade skulle bli för stor J

Mitt mammahjärta håller på att svämma över för det mesta just nu. Ebbe och Edvin är så goa tillsammans och just nu så är det ganska lugnt med bråk. Skönt!

Dom kramas och pussas och leker tillsammans, även om det inte är några längre stunder. Och Edvin ser verkligen upp till sin storebror. Han härmar allt som Ebbe gör J
Både på gott och ont kan jag säga!

 

Så killarna har det ju alltså bra, då är det bara den här lilla mamman som genomgår någon slags liten kris.
Helt plötsligt dyker det upp tankar som jag inte funderat på tidigare.
Vad ska jag göra nu? Nu har jag ju satt två barn till världen, behövs jag mer då? Ja, jag vet super töntigt, men det har verkligen känts så.
Det är tur jag har min Nicklas som alltid finns vid min sida J
Kanske är det någon slags ålderskris jag vet inte. Känns liksom som om jag inte behövs mer, även om jag vet att jag gör det J
Förmodligen har jag dessa tankar för att min lilla prins börjar bli stor och min stora prins är JÄTTEstor J Misstänker att jag inte är ensam om att känna så här.

 

Nu tänker jag i alla fall skärpa till mig med bloggen och uppdatera lite oftare än en gång i halvåret J

Edvin har hunnit bli 17 månader, går,springer,klättar,hoppar och håller full action hela tiden J

Inte ens Ebbe orkar hålla igång som sin lillebror, och vi vet ju alla att Ebbe inte direkt är den stillasittande typen, hihi.
Denna sommaren har verkligen varit underbar med en stor trädgård som killarna har kunnat springa i, spela fotboll, bada i poolen, gunga och gräva i sandlådan.
Vi har varit ute hela dagarna och killarna har somnat gott i sina sängar på kvällen.
Visserligen har vi kommit ur lite rutiner, så sänggåendet har väl varit lite senare än vanligt. Men det är väl det som är så skönt på sommaren. Att man kan åka och bada klockan 6 på kvällen, grilla lite korv och sen bara hoppa in i duschen och ner i sängen när man kommer hem.
    
Tyvärr har vi bara haft två veckors semester tillsammans, jag och Nicklas. Det fick bli så för att få ihop förskolestart ,inskolning och att jag skulle börja jobba.
Men de två veckor vi hade tillsammans njöt vi verkligen av.

Nu ser jag fram emot hösten i vårt hus.

Ska bli mysigt att se träden förändras till orange och rött och få tända ljus och titta på film med killarna.

Nu till helgen ska vi ha kräftskiva hemma med några kompisar uppe från Ulricehamn och Göteborg.

Ska bli riktigt roligt.10 vuxna och 7 barn, det blir nog full action om man säger så.
Funderar på att duka i vårt uthus faktiskt, man vet ju aldrig hur det blir med vädret. Så kan barnen springa i trädgården och vi ser dem hela tiden.
Så nu i veckan blir det till att baka bröd, förbereda mat, städa och dona lite J
Ebbe längtar…han och Valter har så kul tillsammans och nu ska dom spendera en hel helg tillsammans. Det blir kul!

 

Nu ska jag fortsätta att jobba, och sen åka hem till mina killar.

 

Kram Kram