Det är mycket i huvudet just nu..........

Mitt huvud är fullt just nu och jag skulle helst bara vilja lägga mig ner på golvet och skrika.(så som Ebbe gör nu så fort något går emot honom)
Sen Viggo gick bort har min sinnesstämning varit ganska låg och allt jag tar mig för känns jobbigt och tröttsamt.
Jag saknar honom fortfarande så att det gör ont i hela mig, och jag undviker att titta på korten vi har hemma på honom.
Bara jag skriver om det här så stockar det sig i halsen...
Hur lång får en sorgeprocess vara? När börjar man känna att det är ok att prata om honom, att titta på foto utan att fälla en tår och när är det dags att gå vidare?
Att mina känslor för Viggo var så här starka det visste jag knappt om själv tror jag.
Det går inte en dag, en timme eller en minut utan att jag tänker på honom.
Jag vill bara att han ska vara hos oss igen och att allt är som vanligt.
Trodde att jag skulle vänja mig vid tomheten men det gör jag inte.
Och jag är inte säker på att jag vill vänja mig vid det heller.
Vi saknas en viktig pusselbit, en pusselbit som vi inte vill vara utan...

Jag har iallafall kommit på ett sätt som lindrar min smärta något
och det är att gå..
Långa promenader där jag bara kan släppa tankarna, sorgen och saknaden.
Ibland kommer tårarna också. Men det känns uppfriskande och klumpen i magen krymper iallafall för stunden.

Att Viggo gick bort startade någon slags process i mig, som förmodligen har legat och grott ganska länge.
Min enorma skräck för att förlora min familj.
Min familj är det absolut viktigaste för mig och Nicklas och Ebbe är mitt allt.
Utan dom skulle jag inte fungera som människa.
Tanken på att det skulle hända dem något, gör mig livrädd.
I takt med att Ebbe blir äldre, desto större blir min oro.
När han var bebis  kunde jag ju skydda honom på ett sätt som jag inte kan idag.
För hans skull så visar jag aldrig min oro, jag vill inte att han ska bli påverkad av det som jag går och bär på.
Tror inte att jag är direkt ensam om dessa tankarna.De flesta som har barn känner säkert detsamma.

Jag antar att jag så småningom lär mig att hantera oron på ett annat sätt.
För oron för att det ska hända mina älsklingar något, den kommer nog aldrig försvinna.

Ebbe verkar gå igenom någon slags "bryta sig loss från mamma" period just nu, vilket gör mig otroligt ledsen.
Allt jag gör och säger tycker han är fel, och han slåss och skriker  på mig mest hela tiden.
Jag vet att det kan vara så här i 2-årsåldern men det gör så ont i mitt mamma hjärta, när han beter sig så här.
Mot Nicklas är han helt annorlunda. Pussas och kramas och kallar på pappa hela tiden när det är något.
Finns väl inget direkt att göra utan bara vänta på att han går igenom, vad det än är han går igenom, och visa att jag finns där när han vill.

Suck..
Det blev inget direkt positiv inlägg det här.
Men ibland är det skönt att skriva av sig. Och det här är ju faktiskt min verklighet just nu.

Sorgen över Viggo kommer aldrig att försvinna, men jag kanske lär mig att leva med den.
Min rädsla över att förlora det som är viktigast i livet för mig, ja det får jag helt enkelt klara av.
Och Ebbes "bryta sig loss från mamma" period, den kommer ju naturligtvis försvinna.

Livet är en bergochdal bana.Och jag är glad att ha Nicklas och Ebbe, min familj och mina vänner runt omkring mig. 


Kram Kram