Ett syskon...

Något som jag verkligen kan sakna, tros att jag är 34 år,är ett syskon.

Jag har tänkt mycket på det under perioder i mitt liv,men just nu är känslan väldigt stark.

Kanske för att jag ser kärleken mellan mina två pojkar, och trots att dom bråkar mycket emellanåt så vet dom båda att dom har varandra.

Jag vet ju varför mina föräldrar valde att inte skaffa fler barn eftersom mamma blev så sjuk när hon väntade mig. Och jag har inte på något vis haft en sämre barndom för att jag varit ensambarn. Jag har haft och har fortfarande två föräldrar som älskar mig och min familj, och som gör allt för oss.

Jag har som barn haft det väldigt tryggt och alltid haft två närvarande föräldrars fullständiga uppmäksamhet vilket varit underbart.

Men. Idag, när jag ser mina vänner bli fastrar och mostrar, kommer känslan av saknad tillbaka. Samma känsla som när jag så högt önskade mig ett småsyskon när jag var liten. Tänk om jag hade en bror eller syster att dela saker och upplevelser med även som vuxen.

Nu är det inte så, och det är inget jag sörjer eller tänker på varje dag. Men ibland dyker tanken upp, och jag är så glad att jag kunnat få två fina pojkar som leker,busar,bråkar och hittar på hyss tillsammans. Men som också klappar den andra på kinden när den är ledsen och lägger en arm om den andra när dom tittar på teve.

Mina fina älskade killar