Att känna sig ensam

Ibland känner jag mig väldigt ensam trots att jag har många människor omkring mig.

Jag har alltid haft ganska mycket bekanta, men inte så många riktigt nära vänner.

Att livet förändras när man får barn, det gör det ju såklart, men varför måste det bli så ensamt?

Jag njuter av att vara med min lilla familj, absolut. Men jag saknar ibland att inte träffa vänner så ofta. Känns som många alltid är upptagna, och tanken dyker liksom inte ens upp hos dem att

vi kan träffas och umgås med våra familjer och hitta på något tillsammans.

När vi flyttade var jag rädd att vi skulle tappa kontakten helt med våra vänner i Helsingborg, och visst lite grann gör man ju. Det blir ju inte att man träffas så ofta.

Vi har träffat många nya goa människor sen vi flyttade till Saxtorp, och det är naturligtvis jätte härligt. Det är roligt att lära känna nya människor, och det är jag väldigt tacksam för.

Så varför skriver jag det här? Jag vet faktiskt inte…ibland känns det bara skönt att skriva.

Jag känner mig ensam ibland, tänker mycket och vill så mycket. Man hinner liksom inte riktigt med livet emellanåt. Kanske är det så många känner, att de inte hinner med livet utan det bara rullar på

i en ofantlig fart.

Jag har blivit bättre på att njuta av vardagen. Försöker att hitta små guldkorn i all stress med dagislämningar o hämtningar, laga mat, städa, tvätta och jobba. Jag dukar fint till middagen, försöker göra något speciellt varje dag för både mig och min familj. Ibland har vi efterätt en helt vanlig onsdag. Eller poppar popcorn en söndagförmiddag och kurar ihop oss i soffan och tittar på en film. Jag tycker om att ha det fint omkring mig, tänder ljus och gör det mysigt för barnen innan det är dags att sova. Och stunden vi har när vi läser godnattsaga och killarna ligger nerbäddade i sina sängar, den betyder så mycket.

Ja, kanske är det bara så att jag får inse att livet förändras. Jag njuter av min familj trots bråk och kiv mellan barnen, trötthet och frustration ibland. Jag älskar vårt hus och lugnet det ger mig när jag kommer hem.

Jag älskar Nicklas som står ut med mig i alla lägen, vi har klarat så mycket tillsammans. Och mina goa goa vänner, det här är inget inlägg för att ni ska få dåligt samvete. Kanske bara ett litet rop från en vän som känner sig lite ensam ibland.