När musten går ur en….

Ibland blir det bara för mycket, och just nu har det verkligen varit FÖR mycket.

Jag vet inte när vi var friska allihopa i familjen senast. Jag är så less på allt vad sjukdomar heter nu.

Sist ut var Ebbe som har öroninflammation. I fredags när han kom hem klagade han på att han hade lite ont i örat, men på lördagen verka han ok, och hans kompis

Jack kom och lekte en stund på eftermiddagen.

På kvällen blev han hängigare och hängigare, och på natten mellan lördag och söndag, skrek och grät han av smärta. Mitt lilla hjärta. Man lider så när barnen har ont.

Och Ebbe brukar inte gnälla så när han skriker, då gör det ont!

På söndagen blev det besök på helgmottagningen i Landskrona och han fick penicillin. Öroninflammation med spräckt trumhinna, inte så kul. Vi kom faktiskt på att det var första gången han hade

öroninflammation så han har varit ganska förskonad tidigare.

Söndagen blev mest en slappedag, och tyvärr ingen simskola eftersom Ebbe var dålig. Jag och Ebbe låg i vår säng och tittade på film och Nicklas och Edvin var ute i det fina vårvädret.

Så den nya veckan började med VAB för min del, igen…. Detta ständiga dåliga samvete för jobbet när man är hemma, det förtär en. Känns inte alls kul att ringa och säga att man inte kommer när man knappt varit där under hela vintern.

Men vad ska man göra? Barnen går ju faktiskt först. Och den här hösten och vintern har varit hemsk med sjukdomar.

Nu går dessutom ännu en runda med magsjuka på förskolan, så jag hoppas innerligt att vi slipper denna omgången. Vill bara att våra grabbar ska få vara friska, snart har vi ju två födelsedagar att fira!

Jag känner att jag är ganska tömd på energi just nu, och på något vis måste jag fylla på den, men vet inte hur. Tänker att på något vis får de lösa sig. Blir barnen sjuka så är det ju bara så, inte lönt att gå och oroa sig för.

Lättare sagt än gjort tyvärr.

Kanske var det här inte det roligaste inlägget men ibland behöver man skriva av sig.